Uppdrag granskning om självmord - några tankar
Det var ännu ett intressant program av "Uppdrag granskning" vi fick se ikväll. Denna gång handlade det om självmord.
Jag försökte komma med i chatten efteråt men blev inte insläppt. Datorn krånglade.
Jag tror att självmord mycket ofta beror på instängd aggresivitet som ackumulerats under många år och till slut leder till ett hat mot själva livet. Man vill hämnas, straffa livet och andra för att det varit så orättvist mot en, och då man är van vid att vända allt mot sig själv så gör man det även nu.
Vissa människor har fått itutat sig att de bara duger om de är snälla. Men snällheten blir till sist en fälla, ett orimligt krav som ingen kan leva upp till. Istället för att reagera mot oförrätter, behåller man dem inom sig själv, tills det utvecklas ett mörker, en bitter inställning mot livet. Självmordet blir till sist det enda sättet att protestera och in i det sista straffar man sig själv igen istället för att skrika ut sin ilska mot de orättvisor som man upplevt och upplever.
Jag kan tänka mig att killen som gav andra råd om tillvägagångssätt, denne Makarow (eller vad han nu hette) själv led av denna problematik. Han hade samlat på sig så mycket hat och bitterhet , att han till slut började se andra självmördare som en slags hjältar. De blev en slags bundsförvanter som vågade sätta sig upp mot livet och därför ville han "hjälpa dem". Men han är själv i högsta grad en person som behöver hjälp. Jag tror inte han är någon cyniker och dessutom tjänade han inga pengar på det om jag förstod saken rätt. Jag vet naturligtvis inte att det är så, men det är en kvalificerad gissning. Detta betyder dock inte att hans handlingar är försvarbara på något sätt.
Vad jag vill säga med detta är att det är viktigt att reagera när man känner sig kränkt. Man behöver inte skälla, det räcker med en bestämd markering. Att svälja förtreten och bara förlåta är ett farligt sätt att leva. De känslor man får inför kränkningar eller oförrätter försvinner inte. De måste komma ut på ett eller ett annat sätt till sist. Om man gör motstånd blir man sällan mer straffad, snarare mer respekterad.
I Sverige är kulturen att man ska behärska sig, vara diplomatisk och inte brusa upp. Man talar om snälla människor. "Hon reagerar inte, hon är så snäll" säger man om människor som blivit så nedtryckta att de inte längre vågar försvara sig. Men snällhet i betydelsen godhet är något helt annat, nämligen förmågan att kunna känna empati och visa solidaritet mot andra människor.
Man behöver som sagt inte skrika eller slänga stolar. Det räcker att bestämt markera att det här finner jag
mig inte i längre!
Jag försökte komma med i chatten efteråt men blev inte insläppt. Datorn krånglade.
Jag tror att självmord mycket ofta beror på instängd aggresivitet som ackumulerats under många år och till slut leder till ett hat mot själva livet. Man vill hämnas, straffa livet och andra för att det varit så orättvist mot en, och då man är van vid att vända allt mot sig själv så gör man det även nu.
Vissa människor har fått itutat sig att de bara duger om de är snälla. Men snällheten blir till sist en fälla, ett orimligt krav som ingen kan leva upp till. Istället för att reagera mot oförrätter, behåller man dem inom sig själv, tills det utvecklas ett mörker, en bitter inställning mot livet. Självmordet blir till sist det enda sättet att protestera och in i det sista straffar man sig själv igen istället för att skrika ut sin ilska mot de orättvisor som man upplevt och upplever.
Jag kan tänka mig att killen som gav andra råd om tillvägagångssätt, denne Makarow (eller vad han nu hette) själv led av denna problematik. Han hade samlat på sig så mycket hat och bitterhet , att han till slut började se andra självmördare som en slags hjältar. De blev en slags bundsförvanter som vågade sätta sig upp mot livet och därför ville han "hjälpa dem". Men han är själv i högsta grad en person som behöver hjälp. Jag tror inte han är någon cyniker och dessutom tjänade han inga pengar på det om jag förstod saken rätt. Jag vet naturligtvis inte att det är så, men det är en kvalificerad gissning. Detta betyder dock inte att hans handlingar är försvarbara på något sätt.
Vad jag vill säga med detta är att det är viktigt att reagera när man känner sig kränkt. Man behöver inte skälla, det räcker med en bestämd markering. Att svälja förtreten och bara förlåta är ett farligt sätt att leva. De känslor man får inför kränkningar eller oförrätter försvinner inte. De måste komma ut på ett eller ett annat sätt till sist. Om man gör motstånd blir man sällan mer straffad, snarare mer respekterad.
I Sverige är kulturen att man ska behärska sig, vara diplomatisk och inte brusa upp. Man talar om snälla människor. "Hon reagerar inte, hon är så snäll" säger man om människor som blivit så nedtryckta att de inte längre vågar försvara sig. Men snällhet i betydelsen godhet är något helt annat, nämligen förmågan att kunna känna empati och visa solidaritet mot andra människor.
Man behöver som sagt inte skrika eller slänga stolar. Det räcker att bestämt markera att det här finner jag
mig inte i längre!
Kvinnorna och musiken. Gå på upptäcktsfärd!
Hej!
Det senaste halvåret har jag gått in för att lyssna på musik skriven av kvinnor. Jag minns en engelsklärare i början av sjutiiotalet som inför hela klassen sa "att det var konstigt. men det finns inga kvinnliga kompositörer. Varför kan inte kvinnor skriva musik?". Iakttagelsen, att det fanns få kända, var riktig, men slutledningen minst sagt märklig.
Under en lång tid har kvinnorna, antingen de velat eller inte, sjungit männens musik. Men på senare år har det dykt upp en rad mycket skickliga unga kvinnliga kompositörer utomlands och i Sverige som gör fantastisk musik. Många av dem med en gedigen musikalisk skolning i ryggen. Jag har köpt ett tjugotal CD-skivor och lyssnat. En del av artisterna har varit etablerade länge som Kate Bush och Madonna. En del gamla amerikanska folksångerskor som Bridget St. John och Linda Perhacs har fått sina sjuttiotalsplattor återutgivna på CD vilket lett till att de blivit inspirerade och gjort comeback till musiken. Men det mesta jag lyssnat på är nytt eller åtminstonde relativt nytt.
Det finns olika trender inom kvinnors musik som växt sig starka. En är uppkomsten av jazzmusiker som skriver sin egen musik och inte nöjer sig med att sjunga gamla jazzstandards. Här kan nämnas Maria Kvist, Jeanette Lindström och Helena Andersson. Den sistnämnda är också medlem av den makalösa trion Syster Fritz som just skivdebuterat.
Det finns musiker med rötter i jazzen som rör sig i gränslandet mellan jazz, pop och visa : My Engström-Renman, Maria Carlman - tidigare låtskrivare för den fantastiska gruppen "Blå kongo", Maria Rosén och Matilda Bådagård. Matilda delar sitt liv mellan Sverige och Rio de Janeiro vilket märks i musiken och de härliga rytmerna. Vidare har vi vissångare som Hanne Juul, sånglärare på Nordiska visskolan, Moa Torstensson, Lolita Ray. Det finns gott om kvinnliga artister som jobbar i gränslandet mellan pop, visa, folkmusik och experimentell musik som Camilla Ryqvist, Josefin Berger, Yvonne Eriksson och Ida Olsson.
Går vi utanför Sverige hittar vi Inara George(soloartist och medlem av duon The Bird and the Bee) som blandar visa med 60-tals-pop, evergreens och något nytt. Imogen Heap heter en genial artist som jobbat med ljudsampling och på så sätt sjungit duett med sig själv live. Kate Bush gör en egen experimentell rockmusik. Kelley Dolan gör vacker annorlunda pianobaserad vispop och Mia Doi Todd, utbildad operasångerska, gör blandmusik mellan visa, pop och folkmusik.
Tillbaka i Sverige har Mirva gjort en fin platta med pianobeserad vispop och Katharina Nuttall som kanske kan beskrivas som en svensk Pattie Smith, dock med en egen stil, har gjort ett par bra plattor.
Det finns hur mycket som helst att upptäcka och genom länkar och myspacesida så leder den ena upptäckten till den andra. Gå på upptäcksresa!
Skiljer sig då kvinnornas musik från männen? Det är farligt att generalisera men en sak tycker jag mig ha märkt : kvinnorna arbetar mer med röstens möjligheter, stämsång och ljudcollage vilket naturligtvis sätter sin prägel på musiken.
SKIVREKOMMENDATIONER:
BLÅ KONGO: Den här gruppen gjorde sorgligt nog bara en CD 1999. Maria Carlman har skrivit låtarna och vilka låtar sedan! Med sig har hon bl.a två jazzmusiker pianisten Maria Kvist och saxofonisten Deirdre "Dee" Byrne. Gruppen hade sin egen stil i gränslandet mellan visa, pop och jazz. En av de bästa svenska CD-skivor jag hört alla kategorier. En skiva som smyger sig in, sätter rot och sen bara växer för varje spelning.
MY ENGSTRÖM-RENMAN "Abdominous" : en härlig tjej som gjorde en strålande debut. Blandar egna låtar med ett par jazzstandards. Stor spelglädje i gränslandet mellan pop, jazz och världsmusik. Wow!
INARA GEORGE: "An invitation" Inara har just släppt sin andra soloskiva arrangerad av den amerikanske kultfiguren Van Dyke Parks vars stråkarrangemang slussar oss in i den amerikanska södern med en sofistikerad touche. Inara är också medlem av duon THE BIRD AND THE BEE som gör en lättlyssnad, tilltalande popmusik med ett musikaliskt djup. Lite av melodiernas mästare är de: Ianara och multiinstrumentalisten Greg Kurstin.
MARIA KVIST "I read a review" . Maria som spelade med Blå kongo gör här en ganska traditionell men ack så fin jazzplatta med egna sånger och egen pianomusik.
HANNE JUUL TRIO "10 visor". Hanne är en eldsjäl inom den svenska viskonsten. Lärare på vislinjen på Nordiska folkhögskolan i Kungälv och styrelsemedlem i Föreningen Nordvisa. Som sångerska har hon en mycket innerlig, ljus och näskan viskande röst som tar lyssnaren till något land "bortom bergen". Här sjunger hon bl.a några av Alf Hambes fina visor.
MARIA ROSÉN: "Flavill" Maria arbetar i gränslandet mellan visa och jazz och bjuder på en lysande bukett av fantastiska sånger. Mest egen text och musik, men också en Dagerman-tonsättning och en nyinspelning av hennes forna grupp Norrbottens järns hitlåt "Jag och du". Skivan fick mycket bra recensioner men såldes på tok för lite. Dags att ändra på detta nu!
Skivor jag inte köpt men lyssnat på är Ida Olsson, Syster Fritz och Camilla Rydqvists skivor. De verkar alla mycket bra.
Jag återkommer med flera inlägg./ Håkan
Det senaste halvåret har jag gått in för att lyssna på musik skriven av kvinnor. Jag minns en engelsklärare i början av sjutiiotalet som inför hela klassen sa "att det var konstigt. men det finns inga kvinnliga kompositörer. Varför kan inte kvinnor skriva musik?". Iakttagelsen, att det fanns få kända, var riktig, men slutledningen minst sagt märklig.
Under en lång tid har kvinnorna, antingen de velat eller inte, sjungit männens musik. Men på senare år har det dykt upp en rad mycket skickliga unga kvinnliga kompositörer utomlands och i Sverige som gör fantastisk musik. Många av dem med en gedigen musikalisk skolning i ryggen. Jag har köpt ett tjugotal CD-skivor och lyssnat. En del av artisterna har varit etablerade länge som Kate Bush och Madonna. En del gamla amerikanska folksångerskor som Bridget St. John och Linda Perhacs har fått sina sjuttiotalsplattor återutgivna på CD vilket lett till att de blivit inspirerade och gjort comeback till musiken. Men det mesta jag lyssnat på är nytt eller åtminstonde relativt nytt.
Det finns olika trender inom kvinnors musik som växt sig starka. En är uppkomsten av jazzmusiker som skriver sin egen musik och inte nöjer sig med att sjunga gamla jazzstandards. Här kan nämnas Maria Kvist, Jeanette Lindström och Helena Andersson. Den sistnämnda är också medlem av den makalösa trion Syster Fritz som just skivdebuterat.
Det finns musiker med rötter i jazzen som rör sig i gränslandet mellan jazz, pop och visa : My Engström-Renman, Maria Carlman - tidigare låtskrivare för den fantastiska gruppen "Blå kongo", Maria Rosén och Matilda Bådagård. Matilda delar sitt liv mellan Sverige och Rio de Janeiro vilket märks i musiken och de härliga rytmerna. Vidare har vi vissångare som Hanne Juul, sånglärare på Nordiska visskolan, Moa Torstensson, Lolita Ray. Det finns gott om kvinnliga artister som jobbar i gränslandet mellan pop, visa, folkmusik och experimentell musik som Camilla Ryqvist, Josefin Berger, Yvonne Eriksson och Ida Olsson.
Går vi utanför Sverige hittar vi Inara George(soloartist och medlem av duon The Bird and the Bee) som blandar visa med 60-tals-pop, evergreens och något nytt. Imogen Heap heter en genial artist som jobbat med ljudsampling och på så sätt sjungit duett med sig själv live. Kate Bush gör en egen experimentell rockmusik. Kelley Dolan gör vacker annorlunda pianobaserad vispop och Mia Doi Todd, utbildad operasångerska, gör blandmusik mellan visa, pop och folkmusik.
Tillbaka i Sverige har Mirva gjort en fin platta med pianobeserad vispop och Katharina Nuttall som kanske kan beskrivas som en svensk Pattie Smith, dock med en egen stil, har gjort ett par bra plattor.
Det finns hur mycket som helst att upptäcka och genom länkar och myspacesida så leder den ena upptäckten till den andra. Gå på upptäcksresa!
Skiljer sig då kvinnornas musik från männen? Det är farligt att generalisera men en sak tycker jag mig ha märkt : kvinnorna arbetar mer med röstens möjligheter, stämsång och ljudcollage vilket naturligtvis sätter sin prägel på musiken.
SKIVREKOMMENDATIONER:
BLÅ KONGO: Den här gruppen gjorde sorgligt nog bara en CD 1999. Maria Carlman har skrivit låtarna och vilka låtar sedan! Med sig har hon bl.a två jazzmusiker pianisten Maria Kvist och saxofonisten Deirdre "Dee" Byrne. Gruppen hade sin egen stil i gränslandet mellan visa, pop och jazz. En av de bästa svenska CD-skivor jag hört alla kategorier. En skiva som smyger sig in, sätter rot och sen bara växer för varje spelning.
MY ENGSTRÖM-RENMAN "Abdominous" : en härlig tjej som gjorde en strålande debut. Blandar egna låtar med ett par jazzstandards. Stor spelglädje i gränslandet mellan pop, jazz och världsmusik. Wow!
INARA GEORGE: "An invitation" Inara har just släppt sin andra soloskiva arrangerad av den amerikanske kultfiguren Van Dyke Parks vars stråkarrangemang slussar oss in i den amerikanska södern med en sofistikerad touche. Inara är också medlem av duon THE BIRD AND THE BEE som gör en lättlyssnad, tilltalande popmusik med ett musikaliskt djup. Lite av melodiernas mästare är de: Ianara och multiinstrumentalisten Greg Kurstin.
MARIA KVIST "I read a review" . Maria som spelade med Blå kongo gör här en ganska traditionell men ack så fin jazzplatta med egna sånger och egen pianomusik.
HANNE JUUL TRIO "10 visor". Hanne är en eldsjäl inom den svenska viskonsten. Lärare på vislinjen på Nordiska folkhögskolan i Kungälv och styrelsemedlem i Föreningen Nordvisa. Som sångerska har hon en mycket innerlig, ljus och näskan viskande röst som tar lyssnaren till något land "bortom bergen". Här sjunger hon bl.a några av Alf Hambes fina visor.
MARIA ROSÉN: "Flavill" Maria arbetar i gränslandet mellan visa och jazz och bjuder på en lysande bukett av fantastiska sånger. Mest egen text och musik, men också en Dagerman-tonsättning och en nyinspelning av hennes forna grupp Norrbottens järns hitlåt "Jag och du". Skivan fick mycket bra recensioner men såldes på tok för lite. Dags att ändra på detta nu!
Skivor jag inte köpt men lyssnat på är Ida Olsson, Syster Fritz och Camilla Rydqvists skivor. De verkar alla mycket bra.
Jag återkommer med flera inlägg./ Håkan
Musik och kvalitet - objektivt eller subjektivt
Hej!
Något jag funderat mycket på i mitt liv är om det finns musik som är objektivt sett bättre än annan. En komplicerad fråga onekligen och hur mäter man kvalitet? Musik kan ju för det första ha olika funktioner t.ex avslappningsmusik, kampmusik, musik för örat, musik för dans m.m. Viss musik matas vi med mer än annan ,vilket gör att vi vänjer örat vid att musik ska låta på ett visst sätt för att vara bra.
Var och en har onekligen sin smak. Men är Beethovens symfonier och Lasse-Stefans musik lika bra kvalitetmässigt?
Hur mäter man kvalitet´? För att en viss musik är mer kvalificerad och komplex behöver den inte vara mer njutningsfull att lyssna på. Vad är kvalitet? Är det komplicerade harmonier, melodiskt innehållsrik musik, är det hur den spelas? Med eller utan känsla? Är kvaliten avhängig av hur många som lyssnar på musiken, laddar ner den eller köper den? Isåfall skulle jazz och folkmusik vara sämre än dansbandsmusik. Är vissa genrer mer högstående än andra? Många "kännare"
sätter den klassiska musiken högst.
Har den som har en musikalisk utbildning större rätt att uttala sig i frågan?
Jag finner inga svar men har ändå svårt att smälta att all typ av musik skulle vara av samma kvalitet. Men det finns bra och dålig musik i alla genrer. Det tycker jag mig emellertid ha kommit fram till.
Vad tycker du? Kom med inlägg.
Något jag funderat mycket på i mitt liv är om det finns musik som är objektivt sett bättre än annan. En komplicerad fråga onekligen och hur mäter man kvalitet? Musik kan ju för det första ha olika funktioner t.ex avslappningsmusik, kampmusik, musik för örat, musik för dans m.m. Viss musik matas vi med mer än annan ,vilket gör att vi vänjer örat vid att musik ska låta på ett visst sätt för att vara bra.
Var och en har onekligen sin smak. Men är Beethovens symfonier och Lasse-Stefans musik lika bra kvalitetmässigt?
Hur mäter man kvalitet´? För att en viss musik är mer kvalificerad och komplex behöver den inte vara mer njutningsfull att lyssna på. Vad är kvalitet? Är det komplicerade harmonier, melodiskt innehållsrik musik, är det hur den spelas? Med eller utan känsla? Är kvaliten avhängig av hur många som lyssnar på musiken, laddar ner den eller köper den? Isåfall skulle jazz och folkmusik vara sämre än dansbandsmusik. Är vissa genrer mer högstående än andra? Många "kännare"
sätter den klassiska musiken högst.
Har den som har en musikalisk utbildning större rätt att uttala sig i frågan?
Jag finner inga svar men har ändå svårt att smälta att all typ av musik skulle vara av samma kvalitet. Men det finns bra och dålig musik i alla genrer. Det tycker jag mig emellertid ha kommit fram till.
Vad tycker du? Kom med inlägg.
Man i kaftan eller sarong
Hej!
Denna sommaren har jag varit modig och vågat något jag drömt om att våga. Jag, en man i 50 års åldern vågade bära sarong och en fin kaftan, sydd i Gambia av en kompis. Jag unnar alla män att våga detta. Varför ska vi gå i rutiga skjortor och kostymer. Men det krävs mod. Fast ofta är det man själv som är mest kritisk och bromsar. Åtminstone här i Umeå är det ganska högt till tak. Tack DiLeva och andra som visat vägen. Befria mannen.
Vad tycker du?
Kram från Håkan
Denna sommaren har jag varit modig och vågat något jag drömt om att våga. Jag, en man i 50 års åldern vågade bära sarong och en fin kaftan, sydd i Gambia av en kompis. Jag unnar alla män att våga detta. Varför ska vi gå i rutiga skjortor och kostymer. Men det krävs mod. Fast ofta är det man själv som är mest kritisk och bromsar. Åtminstone här i Umeå är det ganska högt till tak. Tack DiLeva och andra som visat vägen. Befria mannen.
Vad tycker du?
Kram från Håkan
Välkommen hit - en presentation av mig själv
Hej!
Jag heter Håkan Wikell och bor i Umeå. Arbetar på Umeå Universitetsbibliotek. Kommer ursprungligen från Skåne men
umebo sedan 1985.
Vid sidan av har jag ett stort intresse för musik. Sjunger, spelar gitarr,mandolin,munspel,banjo och skriver ganska mycket musik. Har skrivit visor, jazzlåtar, instrumentalmusik, teatermusik och rocklåtar. Har gjort en rad skivor och är nu aktuell med en CD med 21 tonsättningar av Marianne Nalle Wikblads dikter. Om Nalle kan ni läsa på nalle wikblad.dinstudio.se . Lyssna kan ni göra på min myspacesida www.myspace.com/hkanwikell och mer material finns på min hemsida www.wikell.se.
Jag är intresserad av film, litteratur, musik, bildkonst, samhällsfrågor, filosofi, psykologi, könsrollsfrågor m.m.
Jag gillar att skriva och har skrivit en bok "Figurer i mina golv" . Läs mer om den på http://booksondemand.e-butik.se/?artnr=936
Hör gärna av er om allt möjligt..
Jag heter Håkan Wikell och bor i Umeå. Arbetar på Umeå Universitetsbibliotek. Kommer ursprungligen från Skåne men
umebo sedan 1985.
Vid sidan av har jag ett stort intresse för musik. Sjunger, spelar gitarr,mandolin,munspel,banjo och skriver ganska mycket musik. Har skrivit visor, jazzlåtar, instrumentalmusik, teatermusik och rocklåtar. Har gjort en rad skivor och är nu aktuell med en CD med 21 tonsättningar av Marianne Nalle Wikblads dikter. Om Nalle kan ni läsa på nalle wikblad.dinstudio.se . Lyssna kan ni göra på min myspacesida www.myspace.com/hkanwikell och mer material finns på min hemsida www.wikell.se.
Jag är intresserad av film, litteratur, musik, bildkonst, samhällsfrågor, filosofi, psykologi, könsrollsfrågor m.m.
Jag gillar att skriva och har skrivit en bok "Figurer i mina golv" . Läs mer om den på http://booksondemand.e-butik.se/?artnr=936
Hör gärna av er om allt möjligt..
